Syns man inte finns man inte

Hur fördelas resurserna i en kommun? Ja, politiken bestämmer, de kan och ska prioritera. Men på vilka grunder? Är det volymer och vårdtyngd (eller ”skoltyngd” ) alltså objektiva hårddata som styr eller är det andra bevekelsegrunder som ligger bakom att vissa nämnder får mer och andra mindre.

Jag ställde en fråga till mina kollegor i Norr- och Västerbotten vid vårt gemensamma möte våren 2017:

Är det någon fler än jag som tycker sig vara nedprioriterad i budgetdiskussioner, framför allt  i förhållande till skolan?

Alla var av samma uppfattning som jag d.v.s. så är det. Nu kan man förstås invända att alla tillfrågade är part i målet och som man frågar får man svar, men jag tycker faktiskt att det finns ett mönster. Det är återkommande, årligen.

Här i min kommun är det inte så att resursfördelningen görs efter någon objektiv grund. Det är inte så att man inte försökt hitta bra resursfördelningsmodeller, man har helt enkelt inte hittat någon som håller måttet. Resurser fördelas ändå årligen, och hur går det till?

Här kan man se tre huvudspår som väger tungt;

  1. Den budget som faktiskt ligger.
  2. Vilka frågor är heta nationellt och/eller i kommunen.
  3. Var hämtar vi respektive riskerar förlora röster.

Med risk för att låta både bitter och gnällig så påstår jag att de verksamhetsområden som vi socialchefer vanligtvis ansvarar för kommer till korta när förtroendevalda sneglar på vilka frågor som kan ge genomslag i opinionen. Volymökningar, vårdtyngdsökningar, en redovisad god effektivitet blir mest besvärliga då det inte handlar om ”rätt” område när man beaktar punkt 2 och 3.

Skolan är däremot vinnare. År efter år. Polisen har också medvind i kampen om resurser, men det ligger ju utanför påverkansområdet för en kommunpolitiker.

Vad ska vi göra åt detta? Ta mer plats, få igång debatter och kanske också vara mer provokativa!

Vi hade SVT hos oss i hemtjänsten i ca sex månader, lite av en chansning eftersom vi inte styrde vad de senare kom att visa. Det blev i allt väsentligt en bra dokumentärserie som gav positiv uppmärksamhet. Framför allt gav det personalen stärkt självkänsla i jobbet och jag ser en yrkesstolthet som jag inte såg för några år sedan.

Det är bra, men drar jag vinster av det nu när resurser ska fördelas? Nej, jag tycker inte det. Det behövs nog mer ”tryck” än så. Syns man inte finns man inte.

Kommentera