Att göra skillnad

Efter ett 35-årigt yrkesliv i offentlig sektor där jag i olika roller, yrken och funktioner alltid har fått jobba för kommuninnevånarnas bästa på olika sätt, kan jag utan minsta tvekan konstatera att den svenska välfärden bärs upp av engagerade och kunniga medarbetare som vill göra (positiv) skillnad.

Det spelar ingen roll om jag riktar blicken mot barnen på förskolan, eleverna på grundskolan eller gymnasiet, ungdomarna som har svårt att få fäste på arbetsmarknaden och ibland även sliter med en missbruksproblematik eller vuxna i olika livsfaser som behöver socialtjänstens stöd. I alla dessa verksamheter så har jag i princip undantagslöst lärt känna kollegor som velat göra skillnad för just de medborgare som de mött i sitt arbete.

Samtidigt är det givetvis så att vi var och en några enstaka gånger under ett yrkesliv gör felaktiga avvägningar och bedömningar av vad som är det bästa (eller i vissa fall det minst dåliga) för den medborgare som vi just nu jobbar med.

I Uppdrag gransknings program om socialtjänsten (9 januari 2019) låg fokus på tillfällen när socialtjänsten gjort felaktiga bedömningar – med ibland förödande konsekvenser. FSS har i en debattartikel för några veckor sedan försökt problematisera och bredda perspektivet – utan att på något sätt försvara de händelser som beskrevs i programmet.

Vår debattartikel ville däremot belysa det faktum att socialtjänsten i de allra flesta möten med människor faktiskt gör skillnad och bidrar till en god utveckling. Vi ville också belysa att en alltför ensidig och snäv vinkel på socialtjänstens brister riskerar orsaka att människor tappar sin tillit till samhällets yttersta skyddsnät.

Tyvärr passerade vår debattartikel inte nålsögat hos redaktionerna hos de rikstäckande media vi erbjöd den till. Men här på FSS hemsida kan ni läsa den. Se länk längst ned.

En socionom, Christine Wallmofeldt, skrev i samband med Uppdrag gransknings program ett i mina ögon oerhört tänkvärt debattinlägg på SVT  Opinion (publicerad den 9 januari 2019, se länk längst ned). Christine belyste frågan på bland annat följande sätt:

”Efter tio år inom socialtjänsten kan jag konstatera att våra bedömningar ibland blir fel. Emellanåt är de inte ens ansatser till att vara rätt eller fel. De är försök att hitta en lösning som blir bäst för ett specifikt barn. Socialt arbete är ofta att välja mellan en mindre bra lösning och en dålig lösning. Det är ingen enkel uppgift.”

Och hon avslutar inlägget med följande kärnfulla ord:

”Vi lever inte i en perfekt värld och vi är inte perfekta människor. Socialtjänsten kan inte råda bot på detta hur mycket vi än skulle önska. Den mänskliga faktorn spelar in och gör ibland våra bedömningar subjektiva och ofullkomliga. Den mänskliga faktorn är både bristen och styrkan. I våra utvärderingar är det den som klienterna värderar högst. Just det faktum att få träffa någon som lyssnar. Någon som i alla fall försöker att förstå även om allt inte går att begripa.”

Christine är en av alla socionomer, undersköterskor, fältassistenter, distriktssjuksköterskor och chefer som med socialtjänstlagen som utgångspunkt gör skillnad för medborgare i hela vårt avlånga land – varje dag, året runt och dygnet runt. Om detta fantastiska arbete behöver också media berätta. Det finns förvisso även sådana berättelser – men de drunknar oftast i de larmande och braskande berättelser som beskriver något som inte fungerar som det ska.

Jag inser givetvis att denna kolumn på intet sätt kommer att kunna utgöra en motvikt till Uppdrag granskning, Kalla fakta och andra granskande program som riktar strålkastarljuset på brister eller missar.

Men denna text fick bli mitt lilla bidrag för att göra skillnad – för alla Er som jag vet gör skillnad varenda dag!


Läs FSS debattinlägg Ett barn för mycket.

Läs Christine Wallmofeldts debattinlägg Den mänskliga faktorn är både bristen och styrkan.

Kommentera