Rapport från välfärdens mellanrum

ENSAMKOMMANDE:”Situationen är långt värre än vad man kan föreställa sig om man inte möter dessa unga i deras vardag, på gatan. Ensamkommande unga med eskalerande missbruk kommer inte att bli färre. Deras utsatthet och behov av skydd kommer bli än större …”

Som en reaktion på vår senaste debattartikel i Dagens samhälle, den om svårigheten att få vård för unga vuxna asylsökande som missbrukar, kom det ett långt mail till FSS med tack för att vi lyfter frågan om det stora behovet av statlig finansiering. Mailet är skrivet av en yrkesverksam socionom som dessutom är engagerad ideellt och dagligen möter ensamkommande ungdomar.

Vi har fått tillåtelse att publicera hela brevet, som ger en bra bild av verkligheten där välfärdens mellanrum blivit allt tydligare.


25 januari 2019

Hej Lars!

Tack för debattartikeln Ensamkommande fastnar i välfärdens mellanrum! Du anar inte hur glad jag är att detta lyfts och att FSS driver frågan om det stora behovet av statlig ersättning för gruppen unga asylsökande med beroendeproblematik.

Jag arbetar inom socialtjänsten med ensamkommande men har över åren också fått ett ökande ideellt engagemang i och med den stora gruppen ensamkommande som skrivits ut från socialtjänsten och därmed saknar skydd och vård.

Unga ensamkommande med missbruk blir allt vanligare, i synnerhet ju längre de lever i hemlöshet och utan skyddsnät. Under hösten har jag i min ideella verksamhet stöttat en ungdom med ett mycket omfattande heroinmissbruk som blev papperslös. När vi lärde känna varandra var han svårt abstinent, sov på offentliga toaletter och inga av hans basala behov var tillgodosedda.

Jag har på hans eget initiativ hjälpt honom till beroendeakuten för ungdomar flera gånger, i början fick han bli inskriven för att avgiftas trots avsaknad av planerad vård efteråt. Senare blev han gång på gång nekad inneliggande vård trots hans akuta abstinens då han var papperslös och saknade planering med socialtjänsten.

Beroendevården ville heller inte orosanmäla till socialtjänsten och jag visste ju att socialtjänsten ändå inte skulle gå in med vård på grund av hans legala status. Istället för att få vård försökte han avgifta sig själv med subutex från gatan. Resultatet blev ett eskalerande missbruk.

Det är givetvis helt orimligt att ideellt engagerade ska utgöra hela skyddsnätet kring ungdomar i allvarliga missbruk. För mig underlättar det att jag har kompetens att bemöta unga i missbruk utifrån min yrkesroll, även om det inte på långa vägar räcker. Många andra har dock ingen grundläggande kunskap om att stötta ungdomar i den här situationen.

Vi möter hela tiden unga i varierande tunga missbruk. Vi möter unga som sover i parker och har skabb, som är svårt sjuka och med en omfattande psykisk ohälsa. De befinner sig just i välfärdens mellanrum.

Det blir näst intill omöjligt för ideella inom civilsamhället att lyckas göra en insats för dessa unga. Jag möter eller tar del av historier som är nästan omöjliga att ta in. I Stockholms citymiljöer kan jag se de jag vet lever i hemlöshet och heroinmissbruk gå omkring med tält och sovsäckar i händerna. En annan volontär berättar om en åldersuppskriven 14-åring som prostituerar sig för att finansiera sitt tramadolmissbruk.

Den unga killen jag stöttat fick före jul uppehållstillstånd enligt gamla gymnasielagen. Som tur var kunde jag hjälpa honom att få en skolplats så att han nu har uppehållstillstånd i fyra år. Han kunde äntligen få bli inlagd på beroendeakuten och få kontakt med socialtjänsten igen.

Jag är lättad att han nu kan få hjälp då jag på allvar varit rädd för att han ska överdosera och dö. Några dagar innan han fick läggas in på beroendeakuten sa han ”snart kommer du höra om att jag hittats död på en toalett i stan”.

Något måste hända. Det kan inte fortsätta såhär.

Situationen är långt värre än vad man kan föreställa sig om man inte möter dessa unga i deras vardag, på gatan. Ensamkommande unga med eskalerande missbruk kommer inte att bli färre. Deras utsatthet och behov av skydd kommer bli än större och situationen kommer att försvåras när flera av dem också blir papperslösa.

Dessa ungdomar kommer oavsett sin legala status att bli kvar i Sverige under lång tid framöver. Gränspolisen med flera intygar att det inte kommer att gå att verkställa samtliga utvisningsbeslut, vilket betyder att det inte går att utvisa i den takt som utsattheten ökar med de vårdbehov som kommer därefter.

Förutom det inhumana i att vi idag har en växande grupp i extrem utsatthet innebär det här också samhällsekonomiska konsekvenser. Missbruket hänger ofta tätt ihop med kriminalitet, människohandel, prostitution och annan utsatthet.

Dessa unga möter i och med detta rättsapparaten med polisingripanden och häktningar som kostar. Om de har tur att få inneliggande akut vård skrivs de ut utan efterföljande vård. Vården kostar men kan inte ge några resultat, förutom att man får sova i en säng i trygghet och få hjälp under den mest akuta och svåra abstinensen.

Vi som ideellt stöttar denna grupp kommer inte att orka hur länge som helst, vi är på väg mot utbrändhet och sjukskrivningar. Det gör något med oss att möta denna oändliga utsatthet samtidigt som vi är maktlösa när vi inte kan hjälpa dem till den vård de behöver.

Att inte behandla dessa unga människors problematik kommer, förutom det personliga lidandet, att leda till ännu större samhällskostnader på sikt. Ungdomarna behöver en adekvat vårdkedja som kan följas upp och ge resultat. De är hjälpsökande men vi ideella som möter dem kan inte erbjuda dem något alternativ i dagsläget.

Ju fler nej de får till insatser som kan leda till ett drogfritt liv, desto mer minskar deras tillit till samhället. För varje nej till vård som de möter desto mer utelämnade blir de till den organiserade brottsligheten och människohandeln. När det väl gått så långt kan vi ideella inte längre fånga upp dem.

När vi når den punkten uppstår förödande samhällskostnader och det enda som återstår är kostsamma polisingripanden och häktningar som inte kan hjälpa dem ur drogmissbruket.

Jag hoppas verkligen att FSS får gehör gällande målgruppens vårdbehov och behovet av förändringar i ersättningssystemet då dessa är nödvändiga – och behövs genast.

Kommunerna måste återigen kunna få ersättning för nödvändig missbruksvård. Vi som möter ungdomarna ser att den här situationen hade kunnat undvikas till stor del om ensamkommande unga i asylprocess hade kunnat få ha kvar sina insatser och boenden upp till 21 års ålder.

Många av dem utvecklade missbruk efter att de avslutats hos socialtjänsten och hamnade utanför alla skyddsnät. De har inte råd att stängas ute från vård och skyddsinsatser och samhället har inte råd att låta detta fortgå. Vi har inte råd med konsekvenserna som uppstår i detta vårdvakuum.

Stort tack återigen för att ni lyfter denna viktiga och akuta fråga!


Brevskrivaren, som är socionom och ideellt engagerad i en förening för ensamkommande som drivs av en av de större aktörerna, vill vara anonym.